Recension CD, nr 2
Artist: Astral Doors
Album: New revelation
Releaseår: 2007
Gruppen härstammar från Borlänge i Dalarna, och de bildades år 2002. Nils Patrik Johansson som sjunger har en säregen röst, lite som en extra speedad Ronnie James Dio. Fastnade för gruppen när jag hörde deras skiva från 2005 som heter "Evil is forever". Hoppas att ni tycker som jag, att det är väldigt köpvärt. Som vanligt så är ju inte alla låtar bra, men nära på.
1. New Revelation
- Typisk melodisk metal i denna låten. En bit in i låten läggs det av ett snyggt solo, och som sig bör så håller det hög klass. Det är dock inget nytt med låten, då jag tycker mig ha hört det förr.
2. Freedom War
- Delvis uppspeedad, delvis lugn. Jag gillar det jag hör. Lite ridande drumrolls som följer resten av musiken snyggt. Jämt och bra tryck mellan de lugna partierna.
3. Pentecostal Bound
- Sketbra intro rent ut sagt. Blandar friskt av Judas Priest-ljudande gitarrer och trummor. "Watch your back, we´re coming to attack." Klockrent.
4. Bastard Son
- Lugnt och harmoniskt med gitarrplockande. Låter som bandet lägger mycket känslor i denna låten. En powerballad i sin rätta bemärkelse. Solot är grymt bra insmält i låten, och me like.
5. Waiting For The Master
- Synthljudet i början är en detalj som inte passar in med resten av låten. Detta är ingen dålig låt, det är bra upplagt med trummorna som går på lite extra emellanåt.
6. Planet Earth
- Oh yeah, här har vi ett tungt intro. Ilska och extrema partier gör denna låten suverän.
7. Quisling
- Faktiskt en av de få låtarna som jag inte tycker hänger ihop riktigt i början. Sången passar inte riktigt in i riffandet. Nils Patrik sjunger antingen för lågt eller för hårt när det skär sig. Tyvärr går denna bort för min del.
8. Cold War Survivor
- Mycket bra. Skönt tema med en krigsveteran som huvudfigur. Mer kan jag inte komma på. Funkar helt enkelt.
9. The Gates Of Light
- Tungt driv och väldigt hög sång i princip hela låten igenom. Tyvärr ingen låt som jag fastnar för.
10. Shores Of Solitude
- Tillbaks till de klassiska metalriffen i introt. Riktigt schyssta sångpartier som går ihop perfekt med melodin och dynamiken.
11. Mercenary Man
- Kaxigt att lägga in orgelspår på en metalskiva. Det är nästan lite gråtvarning i början då det låter som en begravning äger rum i högtalarna. Men det ändras sen när riffen kommer igång. Här är pondus och tryck så det räcker. Vill faktiskt påstå att det är den bästa låten på hela skivan då den inte innehåller en tråkig stund. Det är inte ofta man hittar det bästa spåret sist på skivan, men det gör inget.
